1580-1666 Frans Hals Galleries In the field of group portraiture his work is equalled only by that of Rembrandt. Hals's portraits, both individual and group, have an immediacy and brilliance that bring his sitters to life in a way previously unknown in the Netherlands. This effect, achieved by strong Baroque designs and the innovative use of loose brushstrokes to depict light on form, was not to the taste of critics in the 18th century and the early 19th, when his work was characterized as lazy and unfinished. However, with the rise of Realism and, later, Impressionism, Hals was hailed as a modern painter before his time. Since then his works have always been popular.  Related Paintings of Frans Hals :. | Married Couple in a Garden WGA | Boy holding a Flute | Marriage Portrait of Isaac Massa en Beatrix van der Laen | Portrait of a Man | Young Man and Woman in an Inn |
Related Artists:
CELESTI, Andrea
Italian painter, Venetian school b. 1637, Venezia, d. 1712, Venezia,Italian painter. He trained first with Matteo Ponzoni, then with Sebastiano Mazzoni; Mazzoni encouraged the development of a Baroque style, but Celesti was also attracted by the naturalism of the tenebrists. The first known works by Celesti are mature in style, and he had already achieved considerable fame in Venice when the Doge Alvise Contarini honoured him with the title of Cavaliere in 1681. The complexity of his sources is evident in two canvases, Moses Destroying the Golden Calf and Moses Chastising the Hebrew People for their Idolatry, both painted c. 1681 for the Palazzo Ducale, Venice, and signed Cavaliere; they are influenced by Luca Giordano and by the narrative techniques of Jacopo Tintoretto. The most distinguished works of Celesti's early period are two large lunettes that show three scenes: Benedict III Visiting St Zacharias, A Doge Presented with the Body of a Saint, and the Virtues Surrounding a Doge Holding the Model of St Zacharias (c. 1684; Venice, S Zaccaria). These luxuriant compositions represent a remarkable leap in quality from the paintings of the Palazzo Ducale, with lighter colours and a more flickering touch. A little later Celesti left Venice for Brescia, perhaps by way of Rovigo; exactly when he arrived is not known, but he established himself and his studio there for several years. Panfilo Nuvolone and Francesco Paglia (1636-1713) had encouraged the development of a more exuberant Baroque style in Brescia, and in response Celesti created more decorative, lyrical works, such as his ecstatic St Rose of Lima (Brescia, S Clemente) with its brilliant display of glorious light. Most of Celesti's paintings done in and around Brescia were religious canvases, but he also painted portraits, such as the two entitled Condottiero (Ljubljana, Slov. Acad. Sci. & A.) and the portrait of Conte Alberto di Baone (Dublin, N.G.), executed in a dazzling array of colours. In 1688 Celesti was active at Toscolano on Lake Garda, where he painted canvases of scenes from the Life of St Peter (Toscolano Cathedral) and in 1689 decorated the salone of the Palazzo Delay (now Palazzo Mafizzoli) with Old Testament scenes. In 1696 he was at Treviso, where he executed a Last Judgement for the cathedral (untraced) and in 1697, 1698 and 1699 pictures for the abbey of S Floriano at Linz, where his Paradise, for the high altar, remains in situ. By 1700 Celesti was back in Venice, where he set up his studio; Venetian artists of this period, led by Giovanni Coli and Filippo Gherardi, were reviving the style of Veronese, and Celesti, following this trend, produced late works that employed more dazzling effects of colour and light. These works include the frescoed decoration of the Villa Rinaldi Barbini at Casella d'Asolo, where Celesti created a series of exotic and theatrical mythological and biblical scenes, distinguished by their luminosity and by their light and airy touch. His last works were three dramatic night scenes: the Birth of the Virgin, the Assumption of the Virgin and the Martyrdom of St Lawrence (1706-11; Verolanuova Cathedral). Celesti was much admired by Charles-Nicholas Cochin (i) and by Jean-Honor? Fragonard, and his colour influenced the Rococo art of the early 18th century in Venice and in Austria.
Bartolomeo Caporali
(c. 1420-c. 1505 ; active 1454-1499) was an Italian painter born and active in Perugia. He painted a Madonna and Saints (1487) for the church of Santa Maria Maddalena at Castiglione del Lago.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.